› Tillbaka till den grafiska version

Svenska enheten bloggar

Från och med juni 2017 bloggar svenska enheten i regionförvaltningsverkens gemensamma blogg: AVIBLOGGEN - Reflektioner från regionförvaltningsverken. Nedan kan du läsa våra tidigare blogginlägg.

De privata daghemmen förväntas öka – vad betyder det för kunden?

Malin Eriksson 14.3.2017

Andelen privat småbarnspedagogik förväntas öka, framgår det av en rapport från undervisnings- och kulturministeriet om de privata serviceproducenterna inom småbarnspedagogiken. Vad kommer detta att ha för betydelse för kunderna?
Vid uppgörandet av barnets plan för småbarnspedagogik har jag som förälder fått svara på frågan: Vilka förväntningar har du på småbarnspedagogiken? Jag har funderat på vad jag ska svara. Vilka förväntningar har jag? Inför vårt tredje barns utvecklingssamtal funderade jag ännu mer på frågan eftersom jag via mitt arbete fått en ny syn på verksamheten.

I början av året gav Undervisnings- och kulturministeriet ut en riksomfattande utredning av de privata tjänsterna inom småbarnspedagogiken, Varhaiskasvatuksen yksityiset palvelut. Valtakunnallinen selvitys 2015 (Opetus- ja kulttuuriministeriön julkaisuja 2017:3)*. Syftet med rapporten är att kartlägga hur kommunerna ser på den privata dagvården och på hur tillsynen och samarbetet mellan kommunen och de privata serviceproducenterna fungerar.
I rapporten framkommer att de privata tjänsterna förväntas öka. Kommunerna ser dem som kostnadseffektiva och därtill kan man genom privata aktörer utöka mångfalden inom småbarnspedagogiken.  Det som också kommer fram är att kvaliteten på småbarnspedagogiken inom de privata tjänsterna varierar. Det syns framför allt i personalens behörighet, tillgången till ändamålsenligt särskilt stöd och hur mycket tilldelade arbetsuppgifter (som städning och köksarbete) personalen har utöver den egentliga sysslan. Det som inte framkommer med önskad tydlighet är skillnaden mellan att den privata småbarnspedagogiken alternativt kan göra avtal med kommunen eller direkt med kunden. Avtalet är avgörande för vilka skyldigheter serviceproducenten har.
Vad kan man då förvänta sig av småbarnspedagogiken?
Grunderna för planen för småbarnspedagogik 2016 är en norm som inte kan förbises och det ställs inga små krav på småbarnspedagogiken. All småbarnspedagogik omfattas av den här normen, både den kommunala och den privata, så verksamhetsmässigt kan vi förvänta oss samma service. Lagen om småbarnspedagogik (36/1973) gäller all småbarnspedagogik, men på kommunen som anordnare av småbarnspedagogik ställs vissa krav som inte per automatik ställs på de privata aktörerna. För att dessa krav ska gälla också privat småbarnspedagogik bör detta ingå i avtalet. Det här gäller till exempel tillgången till specialbarnträdgårdslärartjänster eller till rätten att behålla sin plats inom småbarnspedagogiken under faderskapsmånaden. Lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (1503/2016) gäller enbart småbarnspedagogik som kommunen ordnar på daghem och i familjedagvård, vilket i sin tur till exempel betyder att det inte finns något tak för avgifterna inom den privata sektorn och att en privat serviceproducent inte behöver beakta barnets sjukfrånvaro eller liknande då de fastställer avgifterna.
De privata aktörerna som anordnare av småbarnspedagogik styrs av andra intressen än kommunerna och är i sig inte en homogen grupp. Bland dem finns stiftelser, ideella föreningar och vinstbringande företag och dessa kan alla ha vitt skilda intressen.
Vi lever i en värld där vi får intryck från andra delar av världen där den privata småbarnspedagogiken är upphöjd och har bättre ekonomiska resurser och där den kommunala småbarnspedagogiken tillhör en annan samhällsklass. Ofta applicerar vi den uppfattningen på Finland där vi har utmärkt kommunal småbarnspedagogik. I ljuset av det här glömmer vi bort hur vårt eget samhälle fungerar. Vi har ett jämställt system där vi med skattemedel finansierar stora delar av småbarnspedagogiken. Den avgift vi betalar täcker bråkdelen av kostnaderna. Och jag anser, då jag satt mig in i småbarnspedagogiken som tjänsteman och inte bara som mamma, att det är en fantastisk utdelning vi får för pengarna.


 

Yrkesutbildningsreformen och förslaget till ny lagstiftning

Carola Bryggman 17.1.2017

Svenska enheten gav i december utlåtande om regeringens förslag till lagstiftning om yrkesutbildningen. I vårt utlåtande ansåg vi att förändringar inom yrkesutbildningen är välkomna och att flera av förslagen är goda. Som exempel kan nämnas att all yrkesutbildning samlas i en lag, att utbildningstillstånden förenhetligas och att antalet examina minskar och slås ihop till större helheter. Men det problematiska är att alla förändringar görs samtidigt och under tidspress. Många frågor är ännu öppna och det är helt enkelt omöjligt att göra en grundlig konsekvensbedömning om vad förändringarna innebär för yrkesutbildningen och utbildningsanordnarna. Risken att utfallet inte blir det önskade är stor.

Vi ser ytterligare ett hot i inbesparingarna som görs redan i år. Kommer utbildningsanordnarnas tidigare inbesparingar att beaktas då den nya lagstiftningen tas i bruk? Den föreslagna finansieringsmodellen blir betydligt mindre förutsägbar och försvårar utbildningsanordnarnas långsiktiga planering av utbildningsutbudet. Den svenskspråkiga utbildningen och dess särskilda villkor har inte heller beaktats i finansieringsmodellen men svenska enheten utgår ifrån att undervisnings- och kulturministeriets tidigare linjedragning om att svenskspråkig utbildning ska koncentreras till svenskspråkiga enheter fortsättningsvis gäller.

Vidare konstaterade vi att samarbetet mellan yrkesutbildning och arbetsliv är en grundförutsättning för en god utbildning men vi undrade om arbetslivets roll nu blir för stor. Arbetslivet ska delta i styrningen av utbildningen men också ta ett stort ansvar för själva genomförandet. Frågan är hur långt arbetslivet kan sträcka sig för att stöda utbildningen utan att det påverkar arbetslivets egentliga verksamhet. I synnerhet små och medelstora företag har uttryckt oro för den ökade bördan på arbetslivet. I utlåtandet betonade vi också rätten till en trygg och säker studiemiljö både inom utbildningsenheterna men också på arbetsplatserna.

I lagförslaget betonas handledningens roll under hela utbildningen. Frågan är hur en jämlik och kvalitativt god handledning ska garanteras för alla studerande då den ges av många olika aktörer. Samtidigt nämns inte begreppet studiehandledning, vilket ger rum för tolkningar som kan leda till att den direkta studiehandledningen försvinner. Finland är känt för sin lagstadgade studiehandledning, det märker man inte minst då man träffar nordiska kollegor, och det är skäl att hålla kvar den rätten också för studerande inom yrkesutbildningen. I enlighet med Utbildningsstyrelsens kriterier för god handledning ska studiehandledningen holistiskt stöda den studerandes lärande, växande och utveckling. Den utökade handledningen och lärarens förändrade roll överlag ökar behoven av kompetensutveckling och vi föreslog därför i utlåtandet att UKM startar ett skilt kompetensutvecklingsprogram för lärarna. Dessutom är det viktigt att se till att kraven på yrkeslärarbehörighet inte försvagas.


Brädspel som läromedel

Thomas Sundell 19.12.2016

I denna digitaliseringens tidsålder är det kanske lätt att glömma att de högst analoga bräd- och kortspelen delvis kunde fylla en liknande interaktiv funktion som digitala läromedel. Och då menar jag inte nödvändigtvis spel som uttryckligen marknadsförs som "educational games" utan strategiska spel som i första hand är tänkta att vara just spel – en intellektuell utmaning och ett roligt tidsfördriv. Om man ser närmare på innehållet i många spel kan man tänka sig att de med en viss anpassning från lärarens sida kunde ge eleverna nya kunskaper och insikter, fungera som frön till diskussioner i klassen eller åtminstone väcka elevernas intresse för olika ämnen. Thomas Sundell

Programmeringsspel och programmeringens innersta väsen

Bland de första sakerna man kommer att tänka på är spel där man till exempel programmerar en robots rörelser i förväg, vilket i sig säkert kan vara en lärorik upplevelse i och med att den nya läroplanen innehåller programmering. Ett känt exempel på ett sådant spel är Robo Rally. Man kunde till exempel tänka sig att eleverna spelar i lag och tillsammans diskuterar hur de ska styra sin robot. Programmeringsspel är dock roliga som spel närmast på grund av det kaos som uppstår genom att man inte har kontroll över vad de andra spelarna gör, eller att andra spelare kan störa ens position och därmed göra att alla de följande dragen man redan har slagit fast kommer helt ur synk.

Till programmeringens innersta väsen hör däremot att alla program som inte är renodlade skript måste kunna reagera på och hantera förändringar i omständigheterna eller fel som uppstår. För att ett datorprogram ska göra någon verklig nytta – inte bara rita förprogrammerade figurer eller liknande – måste det via så kallade if-satser kunna mäta sin omgivning och känna av användarens input. I ett spel där man programmerar en robot borde det alltså finnas en möjlighet att programmera in felhantering så att roboten fortsätter mot sitt mål trots störningar från de andra spelarnas sida eller vänder om den kör in i en vägg. Jag känner inte till något brädspel som skulle innehålla den typen av programmering, och kanske är det därför så att brädspelens styrka som läromedel inte i huvudsak ligger inom programmeringen.

Biologi, geografi och historia genom uppskattningar

Ett av de mest uppenbara alternativen om man vill använda brädspel som läromedel är olika kunskapsspel. Spelet Terra handlar precis som namnet antyder om jorden – närmare bestämt om olika byggnader, fenomen och händelser som finns eller har funnits på jorden. Spelet utmanar spelarnas kunskaper i bland annat geografi, biologi och historia på ett nytt sätt: i stället för att som i traditionella frågespel svara på direkta frågor ska spelarna i tur och ordning försöka ringa in till exempel ett geografiskt område, ett tidsintervall eller ett längdintervall som har att göra med en viss byggnad, men man får inte gissa likadant som en annan spelare. Den som prickar rätt får mest poäng, men också de som har valt intilliggande områden eller intervall får en del, och därför handlar det också om att bedöma huruvida de andra spelarna vet vad de gör eller bara chansar. Då man tar spelet från köksbordet in i klassrummet kan man ha eleverna att spela i lag, vilket leder till resonemang mellan eleverna om vad som är rätt och rimligt. Tidigare har samma designer gett ut ett motsvarande spel som heter Fauna och handlar om djur och natur.

Det finns också en ganska omfattande serie spel som heter Timeline, där det gäller att placera olika händelser i rätt kronologisk ordningsföljd. Varje spelare spelar på sin tur ett kort från sin hand och ska sätta det på rätt ställe mellan de kort som redan finns på bordet. Därefter vänder man på kortet och ser om årtalet stämmer. Om kortet är rätt placerat stannar det där, annars åker kortet ut ur spelet och spelaren drar ett nytt kort. Den som först är utan kort vinner. Serien innehåller olika teman – allt från populärkultur till historiska händelser och idéhistoria – och kunde fungera bra till exempel som repetition. Även om delar av serien skulle gå ur tryck vore det också fullt möjligt och relativt enkelt att göra egna läromedel utgående från samma spelidé. Upphovsrätten skyddar ju inte idén bakom ett spel utan den visuella och/eller litterära manifestationen av spelet. Det finns också ett svenskt spel som heter När då då? och som bygger på samma spelidé.

Associationer på gott och ont

I det populära ordspelet Codenames, som finns i åtminstone en svensk, en finsk och en engelsk version, ska man ge en ledtråd på ett enda ord som ska få lagkamraterna att associera till minst ett men gärna två eller tre specifika ord av de 25 ord som ligger på bordet. Ledtråden får dock inte vilseleda lagkamraterna till att associera till fel ord, för då kan motståndarna få poäng eller rentav vinna spelet direkt. Orden är nämligen indelade i det röda respektive det blåa lagets ord, så det går inte att fritt välja ord som man ska få att hänga ihop på något sätt. Det ger en alldeles speciell språklig utmaning. Ur språkinlärningssynvinkel blir det ännu mer intressant genom att många av orden på bordet är homonymer, det vill säga ord som kan ha flera olika betydelser. Det engelska ordet "well" kunde till exempel associeras till bland annat vatten, hälsa och framgång.

En lite udda fågel i sammanhanget är spelet Unusual Suspects, som i grunden är en ganska politiskt inkorrekt variant av det klassiska barnspelet Vem där?. I Vem där? ska spelarna utesluta ansikten på basis av frågor som "Har han glasögon?". I Unusual Suspects är det en spelare som vet vem skurken är, och denna spelare drar sedan frågekort som hen ska svara ja eller nej på. Frågorna kan vara till exempel "Ser personen mycket på TV?" eller "Äger personen ett hus?". De andra spelarna ska då utesluta personer som sannolikt inte är skurken genom att sätta sig in i hur den som vet svaret tänker. Eftersom den som svarar bara kan svara utgående från de karikatyrliknande bilderna av potentiella skurkar säger det sig självt att svaren blir fördomsfulla, och de övriga spelarna måste vara lika fördomsfulla då de försöker sätta sig in i nämnda fördomar. Det kan vara en lärorik upplevelse att inse hur lätt vi drar slutsatser om en människas egenskaper och liv enbart utgående från en bild, vilket är ett högaktuellt tema i dagens samhälle.

Tunga spel som kompletterande självstudier

Många av de mest lärorika spelen är alldeles för tunga, svåra och tidskrävande för att direkt kunna användas i undervisningen, i och med att tiden är begränsad och alla elever eller studerande inte kan förutsättas ha kapacitet att spela dem. Men särskilt i gymnasieutbildningen skulle det vara fint om studerandena kunde ha tillgång till sådana spel att spela vid sidan om de egentliga studierna, som ett komplement. Kunskap är ju aldrig en börda.

Twilight Struggle rankas till exempel som ett av världens bästa spel och handlar om det kalla kriget. Spelet drivs framåt av händelsekort som beskriver riktiga politiska händelser under den aktuella tidsperioden. För den som vill fördjupa sig i historien bakom händelserna finns det detaljerade beskrivningar av händelserna längst bak i regelboken. Det tar dock flera timmar att spela Twilight Struggle, vilket gör det svårt att använda i själva undervisningen.

Speldesignern Phil Eklund är känd för att sträva efter en närmast simulationistisk realism i sina spel, och de är extremt faktaspäckade. Så gott som varje spelmekanism har en tematisk koppling till verkligheten som också beskrivs i reglerna. Till hans repertoar hör exempelvis High Frontier, som handlar om rymdfärder till planeter, månar och asteroider i solsystemet, om fysikens lagar och om den teknik som krävs för sådana rymdfärder; Greenland, som handlar om överlevnad i ett vikingatida Grönland där klimatet höll på att bli kallare och djuren emigrerade; och Pax-serien, som handlar om maktkamper i olika områden och tidsperioder, till exempel Pax Porfiriana (Mexiko i början av 1900-talet), Pax Pamir (1800-talets Afghanistan) och Pax Renaissance (renässansens Europa och Levanten).

Undervisning för de äldre, klubbar för de yngre

De spel jag har nämnt här är bara ett axplock av alla spel som kunde användas i undervisningen eller som komplement till undervisningen. Överlag tror jag inte att de här spelen fungerar särskilt bra med yngre elever, utan det är nog i de högre årskurserna i den grundläggande utbildningen och i gymnasiet som de bäst kommer till sin rätt. Om man får dem att fungera i undervisningen är bräd- och kortspel relativt billiga läromedel som inte kräver licenser, uppdateringar eller underhåll. De flesta av de här spelen lär man dock inte hitta i leksakshyllan, utan de finns bara i dedikerade spelbutiker och i nätbutiker.

Även om man inte använder spel som läromedel i undervisningen är strategiska bräd- och kortspel ett ypperligt innehåll i klubbverksamhet för alla åldrar, där de utvecklar framförallt logiskt och långsiktigt tänkande och matematiska förmågor. Själv spelar jag rätt så svåra spel med min egen sjuåring och är övertygad om att många barn skulle ha potential att spela betydligt mer utmanande spel än de klassiska barnspelen. Kanske kunde också bibliotekens utbud av brädspel ses över, i och med att det finns många spel med ett stort kunskapsinnehåll. Kort sagt finns det nästan ett spel för varje situation och målgrupp, bara det finns någon som är intresserad av att leta fram pärlorna och lära ut dem till barnen och ungdomarna.

Thomas Sundell

Skribenten är jurist på svenska enheten och brädspelsentusiast. Inlägget har också publicerats på skribentens egen blogg Spelbordet.


Jämställdhet kräver genusmedvetenhet av den professionella läraren

Malin Eriksson 20.10.2016

Helsingin Sanomat publicerade en artikel om Utbildningsstyrelsens guide Jämställdhetsarbete är en kunskapsfråga på månadsbilagan NYT:s webbsida den 18.10.2016. Artikeln hade den olyckligt valda rubriken: "Opettajien ei enää pian pitäisi puhua tytöistä ja pojista koulussa, pelkästään etunimillä" (Fritt översatt Lärarna borde snart inte tala om flickor och pojkar i skolan, utan enbart tilltala eleverna med förnamn). Artikeln delades i sociala medier och blev snabbt ett klickbete. Också Svenska yle fångade upp diskussionen och Radio X3M hakade på. Kommentarerna lät inte vänta på sig och igår (19.10.2016) gav artikelförfattaren Jutta Sarhimaa en kommentar till artikeln.

Jämställdhet är skolans skyldighet
Jämställdhetsfrågor väcker alltid reaktioner, precis som allting annat som kommer nära en själv. Utbildningsstyrelsens guide som utkom 2015 utvidgar läroplanens tankar om främjandet av jämställdhet. Det är skolans plikt och skyldighet att arbeta jämställt och tillägget till jämställdhetslagen den 30 december 2014 medförde att alla skolor som omfattas av lagen om grundläggande utbildning är skyldiga att utarbeta en skolspecifik jämställdhetsplan. I och med detta lagtillägg kompletterades läroplanen för läropliktiga med en bestämmelse om utarbetandet av den skolspecifika jämställdhetsplanen.

Titeln Jämställdhetsarbete är en kunskapsfråga på Utbildningsstyrelsens guide är väldigt talande. Jämställdhetsarbete handlar om att medvetandegöra vår syn på könsaspekten så att vi kan arbeta strategiskt för att handla jämställt i våra skolor. Ifall vi inte har en medveten hållning till vår egen identitet kan vi inte heller arbeta med jämställdhetsfrågor på ett medvetet plan. Våra tankar och handlingar styrs av vår individuella kompetens och kunskap om vår egen identitet och kunskap om andra. Identiteten bygger på grupptillhörighet, vilken grupp man identifierar sig med och den styrs ofta av stereotypa uppfattningar.

Jämställdhetskunskap en del av lärarens professionalism
För att kunna göra ett bra jämställdhetsarbete behöver vi gå in i oss själva och bearbeta vår egen identitet och vår syn på omvärlden. Motivationen till att nå den här kunskapen är styrd av många olika faktorer. Av nyfikenhet, rädsla, intresse och på grund av rasism har vi kanske redan bearbetat mycket av det här. I och med lagtillägget och kompletteringen av läroplanen ligger det i lärarens professionalism att rannsaka sig själv och medvetandegöra sin inställning även i jämställdhetsfrågor. För att ha en fördomsfri inställning behöver vi också ha en tolerans för tvetydighet samt en empatisk inställning. Genom det kan vi nå en medveten kompetens i dessa frågor så att vi kan agera omedvetet.

Skolvardagen är hektisk och många beslut tas på väldigt kort tid. I klassrummet finns allt för sällan tid till övervägningar utan det är snabba beslut som gäller. Därför behöver vi ha en kompetens att agera reflexivt. Då vi går från att ha en omedveten inkompetens till en omedveten kompetens har vi det som vi kallar kunskap som sitter i ryggmärgen, vi kan agera utan att vid varje enskilt fall desto mera analysera.  Först då vi har ett genusmedvetet förhållningssätt kan vi medla en jämställd undervisning.


Nu räcker det!

Gerd Kummel-Kunnas 27.9.2016

Dags att blåsa av spelet! Rasism, radikalisering och våldsam extremism har varit heta ämnen de senaste veckorna. Nu är det dags att tydligt ta avstånd från rasism, att motverka radikalisering och våldsbejakande extremism. Det är knappast någon som har invändningar mot ATT delta i det arbetet, den springande punkten är: HUR gör vi det?

Ett sjuttiotal personer deltog för en vecka sedan i Svenska enhetens fortbildningsdag om polarisering och radikalisering i Vasa. Tillsammans med Karin Creutz, forskare vid Centret för etniska relationer och nationalism, och representanter för polisen diskuterade vi begreppsdefinitioner, metoder, nätverk och samarbetsmöjligheter. En intressant dag på många sätt – inte minst tack vare den fungerande tvåspråkigheten!

Vi är många inom olika sektorer som vill skapa en motkraft till polarisering och radikalisering. Skolans samhällsuppdrag är klart, vi ska vara med och bygga ett bättre samhälle genom "att stödja elevernas utveckling till humana människor som strävar efter sanning, godhet och skönhet samt rättvisa och fred", och som kan hantera motsättningar och vågar försvarar det goda.[1]

Myter och fallgropar
Vad och hur gör vi då som utbildningsarrangör, skola och enskild pedagog? Det finns både myter att falla för och gropar att trilla i, säger forskarna. För det första ska vi inte låta oss förledas av den ytliga mediebilden av radikalisering. Den är ofta styrd av säkerhetspolitiskt drivna teorier, där sociala problem inte får utrymme och ungdomar betraktas som säkerhetsrisker. Många har följaktligen också skapat sig den föreställningen att det finns enkla, smala gör-så-här metoder för "avradikalisering av farliga individer". [2]  

En annan fallgrop är att vi tror att "hos oss finns det egentligen inga problem". Vi måste våga syna vår skol- och närmiljö och erkänna att också här finns det (dold) rasism. Att jobba förebyggande handlar om att syna de egna strukturerna, den sociala miljön och ta tag i vardagsrasism och –intolerans, dvs. mobbning, exklusion, utanförskap. Att stöda inklusion och delaktighet på alla tänkbara sätt är det mest verkningsfulla verktyget mot radikalisering.  Att alla känner sig vara lika värda, att de får synas och höras, och ha en åsikt. Men lika viktigt är att alla elever uppmuntras och stärks att våga stå upp för det goda, det humana, och inte gömma sig i tystnaden. Att praktisera skolans värdegrund.

Beprövade koncept biter
Det är med andra ord inte nya tekniker eller magiska metoder som behövs, varken i skolor eller annat ungdomsarbete. Professor Roger Säljö och Christer Mattsson, verksamhetsledare vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, skriver att flera av de insatser som skulle behövas är välkända sen tidigare och ligger väl i linje med traditionellt socialpedagogiskt arbete.

Samtidigt varnar de för att tro att man kommer undan med några temadagar eller projektarbeten. De kan de facto bli kontraproduktiva. Det är seriösa, långvariga satsningar som gäller, precis som i allt förebyggande arbete. De nya läroplansgrunderna ger oss alla de ramar och verktyg som behövs, bl.a. i form av handledningsplan, plan för elevhälsa, och påbjuder skolan att satsa på verksamhetskulturen och samarbetet med vårdnadshavarna.

Hur förnyar vi oss?
Hur kan vi bli bättre på det vi redan gör? För det måste vi. När det yttre samhället förändras, måste också skolan reagera. Det går inte att köra på i gamla hjulspår. Det finns ett behov att lära sig mer om hur vi bäst kan stöda våra unga, förhindra utanförskap och möjligheten till radikalisering.

Så vad skulle du vilja veta mer om? Svenska enheten har en serie utbildningsdagar i början av 2017 under planering. Vi tar gärna emot tips och idéer om innehåll och form. Så hör av dig! gerd.kummel-kunnas@avi.fi, 0295 018624.

 

[1] Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014. UBS Föreskrifter och anvisningar 2014:96. Sid 15.

[2] Säljö,R.&Mattsson, C. "Den ytliga mediebilden av radikalisering leder fel". DN Debatt artikel. 2016-03-02. http://www.dn.se/debatt/den-ytliga-mediebilden-av-radikalisering-leder-fel/

 

 

 
Uppdaterad
Skriv ut Skriv ut
Dela