Beslutssammandrag

Nedan har vi samlat sammandrag av tillsynsbeslut som regionförvaltningsverket fattat gällande indrivningsverksamhet enligt tema. De väsentliga bestämmelserna för temat presenteras i början av varje avsnitt.

Besluten kan beställas enligt diarienummer från Regionförvaltningsverket i Södra Finlands registratorskontor. Avgifterna som tas ut för handlings- och informationsbegäran hittas här.

Tips: På den här sidan kan du söka sammandrag också med ämnesord: Crtl + F > skriv ämnesordet > Enter.

Befogade indrivningskostnader

Enligt 4 § 2 momentet 2 punkten i lagen om indrivning av fordringar (513/1999, nedan indrivningslagen) får man inte vid indrivning orsaka oskäliga eller onödiga kostnader för gäldenären. Onödiga är exempelvis sådana kostnader som har uppkommit av indrivningsåtgärder som vidtagits utan att kontrollera om gäldenären redan har betalat fordran. Ibland betalar gäldenären fordran för sent men ungefär samtidigt som borgenären skickar en betalningspåminnelse eller uppdragstagaren som har hand om indrivningen skickar ett betalningskrav. Gäldenärens ersättningsskyldighet för indrivningsåtgärderna är i sådana situationer beroende av om fordringsägaren eller uppdragstagaren innan betalningen inkommit hunnit vidta indrivningsåtgärder som omfattas av gäldenärens kostnadsansvar. Vid indrivning per brev vidtas indrivningsåtgärderna i regel dagen innan indrivningsbrevet skickas.

Då man betalar med kontoöverföring bestäms betalningstidpunkten i regel enligt bestämmelserna i betaltjänstlagen (290/2010). Betalningen anses då vara gjord då beloppet har kommit in på betalningsmottagarens (dvs. fordringsägaren eller indrivningsföretaget) bankkonto. Enligt betaltjänstlagen ska betalarens bank vid en elektroniskt gjord kontoöverföring betala beloppet till betalningsmottagarens banks senast följande arbetsdag efter betalningstransaktionen. En kontobetalning anses med andra ord vara gjord senast första vardagen efter betalningstransaktionen och då kan indrivningsåtgärder som är gjorda därpå följande dag åtminstone inte höra till indrivningsåtgärder som omfattas av gäldenärens ersättningsskyldighet.

Det att borgenären underlåter att meddela indrivningsföretaget om den gjorda betalningen kan heller inte komma gäldenären till skada.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/7032/05.11.11/2014
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: befogade indrivningskostnader, nödvändiga indrivningsåtgärder
Beslutsdatum: den 16 juni 2015

  • Gäldenären (enskild näringsidkare) hade mottagit ett betalningskrav från indrivningsföretaget gällande en tidigare förfallen faktura som gäldenären hade betalat till indrivningsföretaget den 19 juni 2014. Betalningskravet var daterat den 19 juni 2014. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget hade hunnit vidta indrivningsåtgärderna innan betalningen kommit fram till indrivningsföretaget som därmed inte hade tagit ut obefogade kostnader för betalningskravet daterat den 19 juni 2014.

===========================================

Diarienummer:  ESAVI/201/05.11.11/2014
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: nödvändiga indrivningsåtgärder, betalning till uppdragsgivaren
Beslutsdatum: den 20 februari 2015

  • Indrivningsföretaget hade skickat gäldenären (företag) det första betalningskravet den 12 december 2013. Gäldenären betalade inte fordran och kontaktade inte indrivningsföretaget före betalningskravets förfallodag och därför skickade indrivningsföretaget gäldenären en tratta den 28 december 2013. Uppdragsgivaren meddelade indrivningsföretaget den 9 januari 2014 att gäldenären hade betalat fordringsbeloppet direkt till uppdragsgivaren den 16 december 2013. Indrivningsföretaget hänförde betalningen till kapitalet i fordran, krediterade indrivningskostnaderna som uppkom av trattan och tog bort noteringen om försenad betalning som trattan orsakade i kredituppgiftsföretagets register. Gäldenären blev skickad ett betalningskrav som gällde kostnader och räntor den 10 januari 2014 (första betalningskravet) som gäldenären reklamerade per telefon den 13 januari 2014. Indrivningsåtgärderna avbröts på grund av att kostnadsfordran var stridig men gäldenären betalade slutligen kostnaderna den 28 januari 2014. Därefter avslutades indrivningen. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget inte hade förfarit i strid med lag eller god indrivningssed vid skötseln av uppdraget.

Indrivning av företagsfordringar

Mera information om indrivningskostnader för företagsfordringar hittas i artikeln som regionförvaltningsverket har publicerat.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/810/05.11.11/2017                                              Nytt (tillagt 6.9.2017)
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 15.2.2017

  • Indrivningsföretaget hade utöver påminnelsekostnader om 10,00 euro krävt 80,11 euro som indrivningskostnader av gäldenären för indrivningen av en fordran på 153,26 euro. Indrivningsföretaget hade skickat ett betalningskrav i ärendet och motiverade kravet på indrivningskostnaden med åtgärder som vidtas vid sedvanlig indrivning av företagsfordringar. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna om 80,11 euro som indrivningsföretaget krävde i ärendet var skäliga.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/5620/05.11.11/2016                                              Nytt (tillagt 6.9.2017)
Beslut: varningen som meddelades i ärendet ESAVI/7934/05.11.11/2016 var tillräcklig påföljd
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 3.4.2017

  • Indrivningsföretaget hade krävt indrivningskostnader om 165,19 euro av gäldenären i det första betalningskravet. Saken gällde indrivningen av en försäkringsavgiftsfordran om 1 409,00 euro som var utmätningsbar. Indrivningsföretaget motiverade för regionförvaltningsverket kravet på indrivningskostnad vid sidan om annat med åtgärder som ska vidtas vid företagsindrivning, med sin rätt att få avkastning på affärsverksamheten och med att indrivningsbrevet var ett betalningskrav med hot om försenad betalning, vilket krävde nästan motsvarande arbetsmängd som vid trattaindrivning. Regionförvaltningsverket konstaterade i sitt beslut att utgångspunkten vid helhetsbedömning av skäligheten hos indrivningskostnader är indrivningens faktiska arbetsmängd. De vidtagna åtgärderna ska emellertid vara nödvändiga och de orsakade kostnaderna skäliga. Däremot kan man vid bedömning av skäligheten hos indrivningskostnaderna som omfattas av gäldenärens ersättningsskyldighet inte i nämnvärd grad lägga vikt vid allmänna kostnader som uppkommer av utövandet av indrivningsverksamhet eller en eventuell arvodesandel som borgenären betalar indrivningsföretaget. Regionförvaltningsverket konstaterade därtill att det vad gäller den extra arbetsmängden som ett betalningskrav med hot om försenad betalning orsakade handlade om indrivningsföretagets interna process. Ur gäldenärens synvinkel skilde sig betalningskravet med hot om försenad betalning de facto inte på något sätt från ett vanligt betalningskrav eftersom en uppgift om försenad betalning enligt 25 § i kreditupplysningslagen (527/2007) kan anmälas också som en följd av försummelse av ett vanligt betalningskrav då bestämmelsens förutsättningar uppfylls. Kostnaderna för eventuellt extra arbete kunde därmed inte anses vara nödvändiga och ändamålsenliga ur gäldenärens synpunkt. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnadskravet på 165,19 euro ska anses vara oskäligt. Regionförvaltningsverket konstaterade därtill att även om man bedömde indrivningskostnadsbeloppet minskat med eventuell mervärdesskatt så ska indrivningskostnader till ett belopp om 133,22 euro även som helhet i det aktuella fallet anses oskäligt högt.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/9722/05.11.11/2016                                              Nytt (tillagt 6.9.2017)
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 11.7.2017

  • Indrivningsföretaget hade vid indrivningen 148,80 euro av gäldenären krävt 15,00 euro för en betalningsanmärkning, 40,00 euro för det första betalningskravet, 72,00 euro för det andra betalningskravet och 28,00 euro för det tredje betalningskravet. Indrivningsföretaget gav i sin redogörelse till regionförvaltningsverket inga närmare motiveringar för de krävda indrivningskostnaderna. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget inte utgående från de inlämnade handlingarna i ärendet vidtagit indrivningsåtgärder som ska ersättas av gäldenären som skulle avvika från ett sedvanligt uppdrag och att indrivningen av fordran vad gäller det andra betalningskravet inte förutsatte större arbetsmängd än för det första betalningskravet. Regionförvaltningsverket konstaterade att då man beaktade kostnaden om 40,00 euro som krävdes för det första betalningskravet, och att arbetsmängden i samband med det första indrivningsbrevet vanligen inte är större än i det andra indrivningsbrevet, och att indrivningsföretaget inte i sin redogörelse hade motiverat de högre kostnaderna, att indrivningskostnaderna om 72,00 euro som krävdes för det andra betalningskravet inte grundade sig på faktiska kostnader och att de därmed som helhet bedömt ska anses oskäligt högt. Regionförvaltningsverket hade inte i övrigt något att anmärka på skäligheten hos indrivningskostnaderna som indrivningsföretaget krävde.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/5031/05.11.11/2015     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 11.11.2015

  • Indrivningsföretaget hade krävt indrivningskostnader på 147,56 euro på en fordran vars kapital var 437,19 euro. Kostnaderna som indrivningsföretaget krävde var sålunda mångfaldiga med hänsyn till att den maximala indrivningskostnaden som hade kunnat tas ut för en konsumentfordran av motsvarande belopp enligt indrivningslagen var 24 euro. Indrivningsföretaget hade i sin redogörelse gjort upp en lista över åtgärder som indrivningskostnaderna generellt uppkommer av och gällande dem konstaterade regionförvaltningsverket följande: Den som får indrivningsuppdraget har ingen generell skyldighet enligt indrivningslagen att börja utreda riktigheten i fordran eller ändringar i gäldenärens kontaktuppgifter, om det i fallet inte föreligger särskild grund för åtgärderna och kostnaderna som uppkommit av dem kan därmed inte anses ankomma på gäldenären att betala. Det visades inte att nödvändiga förhandlingar mellan gäldenären och indrivningsföretaget hade förts i det aktuella fallet, och de hade därmed inte kunnat ge upphov till kostnader för indrivningsbyrån. Gällande rapporteringen konstaterade regionförvaltningsverket att indrivningsföretaget inte visat hur rapporteringen vid indrivning av företagsfordringar avviker från konsumentindrivning, hur mycket kostnader rapporteringen hade orsakat och att kostnaderna för rapporteringen skulle vara nödvändiga och skäliga kostnader som ska betalas av gäldenären. Att mata in uppgifter om uppdraget i uppdragssystemet, utskrifts-, postnings- och materialkostnader, administrativa och generella kontorskostnader och avgiftsandelen för åtgärderna är sedvanliga utgiftsposter i samband med indrivningsuppdrag som också gäller konsumentindrivning. Indrivningsbyrån har inte visat att de här åtgärderna skulle ge upphov till särskilda kostnader vid företagsindrivning jämfört med konsumentindrivning. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna på 147,56 euro som debiterades i det första betalningskravet var oskäligt höga med beaktande av helheten.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/2748/05.11.11/2016     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 21.9.2016

  • Indrivningsföretaget hade vid indrivning av en fordran på 866,16 euro i det första betalningskravet krävt indrivningskostnader om 130,00 euro och därtill 9,00 euro i det andra betalningskravet. Indrivningsföretaget har i sin redogörelse berättat att de vidtagna åtgärderna i ärendet var mottagning och kontroll av uppdraget, registrering av uppdraget i indrivningsregistret, utredning av kundföretagets betalningssätt, beslut om fortsatta indrivningsåtgärder och skickandet av betalningskravsbrevet. Betalningssättsutredningen på 39,00 euro som ingick i indrivningskostnaderna bestod av skaffande av kreditrekommendation (15 euro) och arbetskostnad för analys av uppgifterna i kreditrekommendationen (24 euro). Behovet av en betalningssättsutredning motiverade indrivningsföretaget med att den kan leda till att indrivningen avbryts för sådana företag som visar sig vara insolventa eller till brådskande åtgärder för sådana gäldenärsföretag som hotas av ändrad förmögenhetssituation. Regionförvaltningsverket ansåg att man inte kunde anse att omständigheterna var sådana att det var nödvändigt eller ändamålsenligt att göra en dylik utredning innan man skickade det första betalningskravet och därför kunde kostnaderna för den inte tas ut av gäldenären. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna som indrivningsföretaget debiterade stred mot indrivningslagen vad gäller 39,00 euro som uppstod av betalningssättsutredningen. Regionförvaltningsverket hade inget att anmärka gällande indrivningskostnaderna som indrivningsföretaget i övrigt krävde.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/53/05.11.11/2016     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 31.8.2016

  • Indrivningsföretaget hade utöver kapitalet på 1 128,40 euro krävt indrivningskostnader på totalt 221,67 euro. Betalningskravets kostnader bestod av en grundavgift på 33,37 euro, postnings- och kopieringskostnader på 20,86 euro, redovisningskostnader på 13,70 euro och en indrivningsavgift på 153,74 euro. Indrivningsföretaget informerade i sin redogörelse till regionförvaltningsverket dessutom om manuellt arbete i samband med behandling och utredning av indrivningsuppdragen. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna som indrivningsföretaget angav var sedvanliga utgiftsposter i samband med indrivningsuppdrag som också gäller konsumentindrivning. Indrivningsföretaget har inte visat att de här åtgärderna skulle ge upphov till särskilda kostnader vid företagsindrivning jämfört med konsumentindrivning. De krävda kostnaderna var mångdubbla jämfört med kostnaden på 50 euro som man hade kunnat kräva av en gäldenär för en fordran av motsvarande belopp vid konsumentindrivning. Dessutom konstaterade regionförvaltningsverket att indrivningsföretaget felaktigt tagit ut indrivningskostnadernas mervärdesskatteandel om 42,91 euro av gäldenären även om uppdragsgivarens affärsverksamhet var mervärdesskattepliktig och mervärdesskatten därmed inte blivit en kostnad som gäldenären skulle betala. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna på 221,67 euro som indrivningsföretaget krävde var oskäligt höga med beaktande av helheten.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/1621/05.11.11/2014   
Beslut: varning
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 28.1.2015

  • Indrivningsföretaget hade skickat två betalningskrav där indrivningskostnaderna sammanlagt uppgick till 264,00 euro. Fordringsbeloppet uppgick till 348,00 euro. Indrivningsföretaget hade trots begäran av regionförvaltningsverket inte presenterat en detaljerad utredning över hur kostnaderna uppkommit. Med beaktande av fordringsbeloppet och de indrivningsåtgärder som vidtagits ansåg regionförvaltningsverket indrivningskostnaderna vara oskäligt höga.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/660/05.11.11/2014     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 9.3.2015

  • Indrivningsföretaget hade sänt tre betalningskrav då det drev in en fordran vars kapital uppgick till 1 813,50 euro. I det sista betalningskravet krävde indrivningsföretaget indrivningskostnader på 317,00 euro. Indrivningsföretaget presenterade inte någon detaljerad redogörelse över indrivningsarbetet eller vilka kostnader det krävde. Regionförvaltningsverket kunde därför inte närmare fastställa grunderna för de indrivningskostnader som indrivningsföretaget krävde. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna var oskäliga.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/8405/05.11.11/2014
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 31.8.2015

  • Indrivningsföretaget hade skickat en betalningspåminnelse gällande en fordran vars kapital uppgick till 68,32 euro. Indrivningsföretaget krävde en påminnelsekostnad om 9,00 euro. Efter betalningspåminnelsen hade indrivningsföretaget skickat ett betalningskrav där det förutom påminnelsekostnaden dessutom krävde indrivningskostnader om 45,53 euro. Gäldenären hade betalat kostnaden för betalningspåminnelsen efter att indrivningsföretaget hade hunnit skicka betalningskravet. Därför hade indrivningsföretaget skickat ett ytterligare betalningskrav där det förutom påminnelsekostnaden dessutom krävde indrivningskostnader på 59,13 euro. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna var skäliga.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/4303/05.11.11/2013
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 29.1.2014

  • Indrivningsföretaget hade då det drev in en fordran vars kapital uppgick till 216,00 euro skickat åtta betalningskrav för vilka indrivningsföretaget hade krävt indrivningskostnader på sammanlagt 274,60 euro. Indrivningsföretaget hade dessutom med två brev bett gäldenären skicka uppgifter om betalningen av fordran. Utifrån indrivningsföretagets utredning ansåg regionförvaltningsverket att indrivningsåtgärderna hade varit motiverade. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna var skäliga med tanke på storleken på fordran och de vidtagna indrivningsåtgärderna.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/7472/05.11.11/2013     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, företagsfordran
Beslutsdatum: 30.5.2014

  • Indrivningsföretaget hade vid indrivning av en fordran vars kapital uppgick till 1 210,24 euro sänt ut endast ett betalningskrav, där indrivningsföretaget krävde indrivningskostnader på 167,00 euro. Indrivningsföretaget gav ingen utredning över hur mycket arbete den aktuella indrivningen eventuellt hade krävt utöver upprättande och sändning av indrivningsbrevet. Indrivningsföretaget redovisade inte heller för andra nödvändiga kostnader för skötseln av ärendet. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna var oskäliga.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/3622/05.11.11/2015     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, tratta, standardersättning, företagsfordran
Beslutsdatum: 11.9.2015

  • Indrivningsföretaget hade sänt ett betalningskrav vid indrivning av en fordran vars kapital uppgick till 100,60 euro. För indrivningskostnaderna krävde indrivningsföretaget en standardersättning på 40,00 euro enligt 10 e § i indrivningslagen, uppdragsgivarens påminnelsekostnader 5,00 euro och kostnader för betalningskravet 66,00 euro. Efter betalningskravet hade indrivningsföretaget sänt en tratta, för vilken indrivningskostnaden uppgick till 33,00 euro. För betalningskravet som indrivningsföretaget sände efter detta krävde de också 33,00 euro i indrivningskostnader. För betalningsuppmaningen togs det ut 5,00 euro i indrivningskostnader. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna var skäliga. Regionförvaltningsverket gjorde dock indrivningsföretaget uppmärksamt på att fordringsägaren enligt 10 e § i indrivningslagen har rätt att utöver standardersättningen på 40 euro få ersättning för indrivningskostnaderna endast till den del deras belopp överstiger standardersättningen. Utgångspunkten är att fordringsägarens påminnelsekostnader ska ingå i standardersättningen på 40 euro, och först då kostnaderna för indrivningsåtgärderna överstiger standardersättningen kan ersättning för dem krävas av gäldenären. Indrivningsföretaget hade inte i betalningskravet eller i sin redogörelse till regionförvaltningsverket presenterat någon motivering till varför fordringsägarens påminnelsekostnader inte ingick i standardersättningen. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget borde ha utrett saken med uppdragsgivaren. Indrivningsföretaget hade således förfarit i strid mot 4 § i indrivningslagen och mot god indrivningssed när det inte utredde riktigheten i fordran.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/3623/05.11.11/2015
Beslut: ger inte anledning till åtgärder
Ämnesord: indrivningskostnader, tratta, företagsfordran
Beslutsdatum: 11.9.2015

  • Indrivningsföretaget hade sänt en tratta/ett meddelande då det drev in en fordran på 251,72 euro. Förutom kundens kostnader hade indrivningsföretaget tagit ut indrivningskostnader på 103,01 euro. Indrivningsföretaget hade enligt sin redogörelse vidtagit följande indrivningsåtgärder innan de sände trattan: tagit emot indrivningsuppdraget, gått igenom handlingarna, kontrollerat gäldenärens adressuppgifter och företagsnummer och matat in uppdraget i programmet. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna var skäliga.

============================================

Diarienummer:  ESAVI/5170/05.11.11/2013     
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: indrivningskostnader, tratta, företagsfordran
Beslutsdatum: 24.3.2014

  • Indrivningsföretaget hade sänt ett betalningskrav och en tratta för en fordran vars kapital uppgick till 1 846,36 euro. Indrivningsföretaget hade krävt kostnader på 331,23 euro orsakade av sändning av betalningskravet och av den försenade betalningen samt 160,09 euro i trattakostnader, dvs. sammanlagt 491,32 euro. Indrivningsföretaget hade inte specificerat de kostnader som betalningskravet orsakade dem. Regionförvaltningsverket ansåg att dessa kostnader och också de sammanlagda indrivningskostnaderna var oskäliga.

Bestridande av indrivningskostnader

Enligt 4 b § i lagen om indrivning av fordringar får indrivning i syfte att förmå gäldenären att frivilligt betala en fordran inte fortsättas, om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet. Enligt 2 mom. i paragrafen får indrivning fortsättas trots bestridande, om gäldenären inte anger någon grund för bestridandet eller åberopar endast en sådan grund som uppenbart inte har någon inverkan på gäldenärens betalningsskyldighet. I förarbetena till 4 b § i lagen om indrivning av fordringar (RP 57/2012 rd) har konstaterats att särskilt höga krav inte får ställas på vilka grunder som gäldenären ska anföra för bestridandet. I förarbetena till paragrafen har också konstaterats att gäldenären kan bestrida sin betalningsskyldighet endast delvis till exempel när gäldenären godkänner att fordran till sina grunder är korrekt, men bestrider beloppet av fordran. Indrivningen kan då fortsättas till den del som fordran inte är stridig. I förarbetena till paragrafen har dessutom konstaterats att om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet utan att anföra någon grund för bestridandet, hör det till god indrivningssed att gäldenären tillfrågas om sin grund för bestridandet. Om gäldenären anför en grund för bestridandet på ett så oklart sätt eller i så stora drag att det utifrån den är omöjligt att bedöma om bestridandet är befogat, hör det till god indrivningssed att gäldenären ombes precisera grunden för bestridandet.

På grund av det ovan anförda finner regionförvaltningsverket att det för att av grundad anledning bestrida indrivningskostnaderna krävs att gäldenären i bestridandet specificerar vilken del av indrivningskostnaderna hen anser vara oskälig och strida mot lagen om indrivning av fordringar, om det inte handlar om att indrivningskostnaderna i sin helhet är ogrundade. Om gäldenären inte specificerar vilken del av indrivningskostnaderna som bestrids, hör det till god indrivningssed att inkassobolaget frågar gäldenären vilken del av kostnadsfordran för indrivningen som är stridig och vilken ostridig. Indrivningen av den ostridiga delen kan fortsätta som frivillig indrivning och den stridiga delen kan föras till domstol för behandling. Om gäldenären inte svarar på inkassobolagets förfrågan om specificering av bestridandet, kan bestridandet inte betraktas som grundat på så sätt att ens en del av kostnadsfordran för indrivningen blivit stridig på grund av det. Till god indrivningssed hör också att informera gäldenären om att indrivningen av kostnadsfordran kommer att fortsätta i sin helhet, om inte gäldenären specificerar vilken del som bestrids.

============================================

Diarienummer: ESAVI/6710/05.11.11/2016                                             Nytt (tillagt 19.5.2017)
Beslut: varning (uppmärksamgörande för bestridandets del)
Ämnesord: indrivningskostnader, bestriden fordran, företagsfordran
Beslutsdatum: 2.2.2017

  • Gäldenären hade i meddelanden till inkassobolaget konstaterat att indrivningskostnaderna (348,00 euro) är oskäliga utan att specificera vilken del av indrivningskostnaderna hen anser vara oskälig. Inkassobolaget hade svarat på gäldenärens meddelanden med en specifikation av indrivningskostnaderna och uppgett att bolaget anser indrivningskostnaderna vara skäliga och följa 10 § i lagen om indrivning av fordringar. Efter det senare meddelandet hade inkassobolaget gett som förslag att gäldenären betalar indrivningskostnader på 100,00 euro i ärendet. När gäldenären inte svarat på förslaget, hade inkassobolaget skickat ett betalningskrav för de obetalda indrivningskostnaderna (357,00 euro) och förseningsränta på fordran. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolagets förfrågan om en jämkning av indrivningskostnaderna på 100,00 euro kan betraktas som en tillräcklig förfrågan för att utreda den bestridda delen av indrivningskostnaderna. Gäldenären hade inte förstått att inkassobolaget med sin förfrågan avsåg att uppmana gäldenären att precisera sitt bestridande och specificera vilken del av indrivningskostnaderna som var stridig. Inkassobolaget hade inte heller klargjort för gäldenären att indrivningen av kostnadsfordran skulle fortsätta i sin helhet, om inte gäldenären specificerade sitt bestridande. Inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed då det fortsatte med den frivilliga indrivningen av kostnadsfordran för indrivningen utan att fråga gäldenären vilken del av kostnadsfordran hen ansåg vara oskälig och strida mot lagen om indrivning av fordringar.

 

============================================

Diarienummer: ESAVI/7934/05.11.11/2016                                              Nytt (tillagt 19.5.2017)
Beslut: varning (uppmärksamgörande för bestridandets del)
Ämnesord: indrivningskostnader, bestriden fordran, företagsfordran
Beslutsdatum: 21.3.2017

Gäldenären hade i ett meddelande till inkassobolaget konstaterat att hen ansåg att de indrivningskostnader på 296 euro som inkassobolaget krävde var oskäliga och godkände som skäliga kostnader den summa på 80 euro som hen redan betalat. Inkassobolaget hade trots bestridandet ovan av gäldenären indrivit de 216 euro som blivit över från det första indrivningsbrevet och konstaterat att kostnaderna var skäliga och bör betalas. Efter att ha fått indrivningsbrevet hade gäldenären på nytt skickat ett meddelande till inkassobolaget där hen upprepat sitt konstaterande om att indrivningskostnaderna var oskäliga. Gäldenären hade med sitt förfarande betraktat den summa på 80 euro som redan betalats som ostridig, vilket lett till att en summa på 216 euro av indrivningskostnaden blivit stridig. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed då det fortsatte med den frivilliga indrivningen av den bestridda summan på 216 euro.

Indrivning av standardersättning (företagsfordringar)

Enligt 10 e § i indrivningslagen har borgenären rätt att få en standardersättning på 40 euro om en faktura som avses i 1 § i lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal (30/2013) är försenad så att borgenären har rätt till dröjsmålsränta. Enligt 10 e § i indrivningslagen har borgenären rätt till ersättning för indrivningskostnaderna avsedda i 10 § bara till den del som deras belopp överstiger standardersättningsbeloppet. Borgenärens påminnelsekostnader ska ingå i standardersättningen på 40,00 euro och först då kostnaderna för indrivningsåtgärderna som borgenären vidtagit överstiger standardersättningen kan ersättning för dem krävas av gäldenären.

Enligt 2 § 1 momentet i räntelagen (633/1982) bestäms skyldigheten att betala ränta enligt räntelagen, om inte något annat följer av gäldenärens förbindelse eller av handelsbruk eller något annat är föreskrivet. Enligt 5 § i räntelagen ska förseningsränta betalas från och med förfallodagen om gäldens förfallodag på ett för gäldenären bindande sätt är bestämd på förhand. I förarbetet till räntelagen (RP 109/1981 rd) konstateras särskilt att det inte bara är förfallodagen angiven i fakturan som kan anses vara bestämd i förväg på ett för gäldenären bindande sätt. Enligt 6 § i räntelagen ska i en situation där förfallodagen inte på ett för gäldenären bindande sätt är bestämd i förväg, dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären skickade en faktura till gäldenären eller på något annat sätt krävde att ett bestämt belopp skall betalas. Gäldenären är dock inte skyldig att betala dröjsmålsränta för tiden innan fakturan eller kravet kom gäldenären till handa.

===========================================

Diarienummer: ESAVI/4151/05.11.11/2016
Beslut: varning
Ämnesord: standardersättning, företagsfordran, indrivningskostnader
Beslutsdatum: den 18 november 2016

  • Indrivningsföretaget hade krävt totalt 80,00 euro av gäldenären för uppdragsgivarens betalningspåminnelsekostnader som bestod av två påminnelsekostnader på 8,00 euro för varje fem fakturor. Utöver påminnelsekostnaderna hade indrivningsföretaget krävt totalt 200,00 euro som standardersättningar (5 x 40,00 euro) enligt 10 e § i indrivningslagen. Indrivningsföretaget hade inte i sin redogörelse till regionförvaltningsverket lagt fram motiveringar för varför betalningspåminnelsekostnaderna inte hade inkluderats i standardersättningsbeloppet. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget hade agerat i strid med lag och god indrivningssed då det separat krävde uppdragsgivarens påminnelsekostnader av gäldenären eftersom de borde ha varit inkluderade i standardersättningen som man tog ut av uppdragsgivaren

===========================================

Diarienummer: ESAVI/4886/05.11.11/2016
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: standardersättning, företagsfordran, indrivningskostnader
Beslutsdatum: den 18 november 2016

  • Den ursprungliga fakturan gällande fordringen var daterad den 7 april 2016 och fordrans förfallodag på fakturan hade varit den 14 april 2016. I ett betalningskrav från den 26 april 2016 hade indrivningsföretaget på eget initiativ krävt en standardersättning på 40,00 euro. Gäldenären har i sin anmälan till regionförvaltningsverket sagt att betalningstiden för den ursprungliga fakturan utan särskild överenskommelse med gäldenären hade varit sju dagar. Enligt indrivningsföretaget hade borgenären enligt handelsbruk som avses i 2 § 1 momentet i räntelagen haft rätt till dröjsmålsränta från och med förfallodagen angiven i fakturan. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget inte hade visat att gäldenären skulle ha förbundit sig att betala dröjsmålsränta på ett sätt som avviker från räntelagen eller att det skulle ha varit fråga om vedertaget handelsbruk. Indrivningsföretaget hade agerat i strid med lag och god indrivningssed då det hade krävt standardersättning enligt 10 e § i indrivningslagen även om förutsättningarna därtill inte uppfylldes enligt lagen.

Sammanslagning av fordringar

Enligt 4 § 2 momentet 2 punkten i indrivningslagen får man vid indrivning inte orsaka oskäliga eller onödiga kostnader för gäldenären.

I konsumentombudsmannens riktlinjer God sed vid indrivning av konsumentfordringar 2/2014 poängteras att man inte får kringgå skälighetskraven i indrivningslagen genom förfarande som på konstlat sätt höjer indrivningskostnadsbeloppet, till exempel genom att vid indrivningsskedet dela upp en fordran som är grundad på samma skuldförhållande i flera olika fordringar. För att undvika onödiga indrivningskostnader ska fordringar som grundar sig på samma avtal eller i övrigt på samma grund behandlas tillsammans och även om fordringen har förfallit till betalning i flera rater ska de obetalda raterna så långt som möjligt slås samman i samma betalningskrav.

============================================

Diarienummer: ESAVI/5269/05.11.11/2014
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: sammanslagning av fordringar, indrivningskostnader, konsumentfordran
Beslutsdatum: den 15 juni 2015

  • Betalningskraven var daterade mellan den 27 februari 2014 och den 13 maj 2014 och borgenären och gäldenären var densamma i samtliga fordringar. Av betalningskravsdatumen framgick att det hade varit möjligt att slå ihop åtminstone de två separata betalningskraven som skickades den 21 mars 2014 men även betalningskraven som skickades den 12 och den 13 maj 2014. Då hade det dessutom varit möjligt att samla samtliga fordringar under samma betalningskrav. Indrivningsföretaget hade agerat i strid med lag och god indrivningssed då det med separata betalningskrav drev in fordringar som man vid indrivning per brev hade kunnat slå samman för att undvika onödiga indrivningskostnader.

============================================

Diarienummer: ESAVI/4886/05.11.11/2016
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: sammanslagning av fordringar, företagsfordran, indrivningskostnader
Beslutsdatum: den 13 november 2015

  • Indrivningsföretaget hade skickat gäldenärsföretaget två betalningskrav daterade den 31 augusti 2015 gällande fordringar grundade på försäkringsavtal. Enligt indrivningsföretaget hade fordringarna inte slagits samman i samma betalningskrav eftersom det var fråga om direkt utmätningsbara fordringar där uppdragsgivaren själv vid utmätningsskedet tar hand om fortsatta åtgärder och indrivningen vid utmätning sker per faktura eller försäkringsperiod. Indrivningsföretaget hade dessutom konstaterat att rytmen vid frivillig indrivning är så snabb att sammanslagning inte kommer på fråga.  Regionförvaltningsverket ansåg att fordringar som gäller samma gäldenär efter möjlighet ska slås samman också vid indrivning av företagsfordringar. Enbart motiveringar i anknytning till utmätningsförfarande eller indrivningsrytm var heller inte tillräckliga motiveringar till att skicka separata betalningskrav till samma gäldenär för fordringar med samma grund. Indrivningsföretaget hade agerat i strid med lag och god indrivningssed genom att orsaka gäldenären onödiga kostnader genom att samma dag skicka gäldenären två separata avgiftsbelagda betalningskrav som gällde samma grund.

Indrivning av bestriden fordran

Enligt 4 b § 1 och 2 mom. i indrivningslagen får frivillig indrivning av en fordran inte fortsättas om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet. Indrivning får fortsättas trots bestridande om gäldenären inte anger någon grund för bestridandet eller åberopar endast en sådan grund som uppenbart inte har någon inverkan på gäldenärens betalningsskyldighet.

I den regeringsproposition där bestämmelsen föreslås (RP 57/2012 rd) konstateras att särskilt höga krav inte får ställas på vilka grunder som gäldenären ska anföra för bestridandet. Detta gäller särskilt sådana frågor där borgenären har bevisbördan. Detta är fallet t.ex. när gäldenären hävdar att det avtal eller den förbindelse som fordran påstås grunda sig på inte har kommit till stånd.

============================================

Diarienummer: ESAVI/7581/05.11.11/2013
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: bestridande av betalningsskyldighet, felparkeringsavgift, reklamation, bevisbörda, bestriden fordran
Datum för beslutet: den 28 januari 2015

  • En gäldenär bestred att hen hade kört bil när den s.k. privata felparkeringsavgiften hade påförts. Gäldenären reklamerade avgiften hos inkassobolaget. Till följd av reklamationen hade inkassobolaget först avbrutit indrivningen men återupptog den när uppdragsgivaren meddelade att reklamationen var ogrundad. Regionförvaltningsverket konstaterade att högsta domstolens dom (HD 2010:23) inte överför bevisbördan och redogörelseskyldigheten på fordonets innehavare; den privata parkeringsövervakaren och inkassobolaget som agerar för dess räkning måste fortfarande kunna bevisa vem som har kört fordonet. När fordran blev oklar och stridig på grund av det som anmälaren anförde hade inkassobolaget inte fått fortsätta med den frivilliga indrivningen. Inkassobolaget handlade i strid med lagen och god indrivningssed då det fortsatte med indrivningen trots att skyldigheten av betala fordran hade bestridits på ett motiverat sätt.

===========================================

Diarienummer: ESAVI/3513/05.11.11/2015
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: bestridande av betalningsskyldighet, reklamation, bestriden fordran
Datum för beslutet: den 28 september 2015

  • Gäldenären gjorde en reklamation om inkassobolaget. I reklamationen förnekar gäldenären att hen har ingått något avtal med den ursprungliga borgenären. Gäldenären hade dessutom sänt meddelanden om uppsägning till den ursprungliga borgenären. Enligt inkassobolaget handlade det om ett visstidsavtal som inte kunde sägas upp. Regionförvaltningsverket ansåg att fordran hade blivit stridig till följd av gäldenärens reklamation. Inkassobolaget handlade i strid med lagen och god indrivningssed då det fortsatte med den frivilliga indrivningen av fordran genom att sända ett betalningskrav till gäldenären, trots att denne hade bestridit sin skyldighet att betala.

Återbetalning av överskjutande belopp till en gäldenär

I 4 § i indrivningslagen föreskrivs att det vid indrivning inte får användas ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot gäldenären. Man får till exempel inte orsaka gäldenären oskäliga eller onödiga kostnader.

Det händer ibland att en gäldenär betalar samma räkning två gånger eller betalar ett större belopp än det var meningen. Den som får en sådan obefogad prestation eller överbetalning är skyldig att återbetala det överskjutande beloppet. I fallet med en överskjutande betalning innebär god indrivningssed för det första att borgenären eller inkassobolaget återbetalar det överskjutande beloppet utan extra kostnad ifall överbetalningen har förorsakats av ett misstag hos borgenären eller en professionell inkassoaktör. Om den obefogade eller överskjutande betalningen beror på slarv från gäldenärens sida kan borgenären eller inkassobolaget däremot debitera en skälig kostnad för återbetalningen.

============================================

Diarienummer: ESAVI/10534/05.11.11/2014
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: överbetalning, återbetalning
Datum för beslutet: den 19 augusti 2015

  • Anmälaren hade i misstag betalat en räkning (80,79 euro) till inkassobolaget två gånger. Inkassobolaget hade inte återbetalat det överskjutande beloppet till anmälaren. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed då det undanlät att betala tillbaka överbetalningen till anmälaren. Baserat på de influtna prestationerna hade inkassobolaget kunnat dra slutsatsen att anmälaren i misstag hade betalat fordran två gånger. Inkassobolaget borde ha återbetalat den del av anmälarens prestation som översteg den ursprungliga fordran, indrivningskostnaderna och en skälig återbetalningskostnad.

Betalningsarrangemang

I 4 § 1 mom. i indrivningslagen fastställs att förhållningssättet till betalningsarrangemang ska vara ansvarsfullt vid indrivning. Denna skyldighet gäller både borgenärer och uppdragstagare. Kravet på ansvarsfullhet preciseras i den regeringsproposition där bestämmelsen föreslås (RP 57/2012 rd). Där fastställs att borgenären inte är skyldig att samtycka till de föreslagna betalningsarrangemangen. Det kan emellertid inte heller anses tillbörligt med tanke på gäldenären att systematiskt neka till olika frivilliga arrangemang. Borgenären ska alltid från fall till fall bedöma om ett betalningsarrangemang kan anses rimligt med tanke på omständigheterna och så långt som möjligt sträva efter en försonlig lösning. De betalningsplaner som görs upp med gäldenären ska också vara realistiska i förhållande till gäldenärens betalningsförmåga. Borgenären kan förhålla sig stramare till betalningsarrangemang vid indrivningen av företagsfordringar än vid indrivningen av konsumentfordringar.

===========================================

Diarienummer: ESAVI/7032/05.11.11/2014
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: betalningsarrangemang, betalningsavtal
Datum för beslutet: den 16 juni 2015

  • Den 14 juli 2014 frågade gäldenären inkassobolaget per e-post om ett betalningsarrangemang kunde avtalas för en företagsfordran. Inkassobolaget svarade den 15 juli 2014 att ett betalningsavtal var möjligt och frågade gäldenären hur hen ville betala fordran. Gäldenären föreslog en betalningsplan på fyra betalningar och trodde att ett betalningsavtal hade uppstått då inget svar kom på det meddelande hen hade skickat. Inkassobolaget sände emellertid gäldenären en tratta daterad den 23 juli 2014. Regionförvaltningsverket ansåg att då inkassobolaget inte hade svarat var det befogat ifall gäldenären hade bildat sig uppfattningen att ett betalningsavtal hade uppstått. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed vid avtalandet av betalningsarrangemang.

===========================================

Diarienummer: ESAVI/3700/05.11.11/2016                                              Nytt (tillagt 19.5.2017)
Beslut: uppmärksamgörande
Ämnesord: betalningsarrangemang, betalningsavtal, företagsfordran 
Beslutsdatum: den 19 december 2016

  • Gäldenären hade kontaktat inkassobolaget för att avtala om betalningsarrangemang. Gäldenären hade föreslagit att fordran betalas i fem poster. En representant för inkassobolaget hade svarat gäldenären att högst två månaders betalningstid kan beviljas i försäkringsärenden och frågat gäldenären vilka dagar som var lämpliga betalningsdagar. Gäldenären hade i sitt svar uppgett lämpliga betalningsdagar. Trots det hade inkassobolaget sänt gäldenären en tratta för båda fordringarna. Enligt inkassobolagets utredning hade gäldenären inte svarat på meddelandet med förfrågan om lämpliga betalningsdagar för fordringarna, så inkassobolaget hade antagit att gäldenären inte godkänt den betalningstid på två månader som var inkassobolagets förslag. Gäldenären lämnade bevis på att inkassobolagets förfrågan om lämpliga betalningsdagar hade besvarats. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget hade handlat vårdslöst då det inte hade svarat på gäldenärens meddelande, varvid gäldenären felaktigt kan ha bildat sig uppfattningen att ett betalningsavtal hade uppstått.

Indrivning via tratta

I 7 § i indrivningslagen fastställs att en betalningsuppmaning där betalning krävs inom en viss tid vid äventyr att en underlåtelse att iaktta uppmaningen offentliggörs eller antecknas i kreditupplysningsregistret (tratta) får användas endast för indrivning av en klar och ostridig fordran som förfallit till betalning. Tratta får aldrig användas för att driva in en konsumentfordran.

===========================================

Diarienummer: ESAVI/3491/05.11.11/2014
Beslut: varning
Nyckelord: tratta, bestriden fordran, företagsfordran, reklamation
Datum för beslutet: den 2 december 2014

  • Inkassobolaget hade fortsatt med indrivningen av en företagsfodran trots att gäldenären hade reklamerat fordran hos både inkassobolaget och dess uppdragsgivare. I sin reklamation hade anmälaren förnekat att det avtalsförhållande som låg till grund för skulden existerade. Uppdragsgivaren meddelade att fordran var befogad och åberopade som skäl att avtalsförhållandet som låg till grund för skuldförhållandet existerade och att avtalet inte hade sagts upp i tid. Efter denna underrättelse hade inkassobolaget fortsatt med indrivningen, men avbröt den när reklamationen kom. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget inte kunde betrakta fordran som klar och ostridig mot bakgrund av gäldenärens upprepade reklamationer. Inkassobolaget borde ha begärt närmare uppgifter av uppdragsgivaren om avtalet som låg till grund för skulden. Inkassobolaget hade sänt anmälaren en tratta. Tratta får endast användas då man driver in en klar och ostridig fordran. Inkassobolaget handlade i strid med lagen och god indrivningssed då det gav en betalningsuppmaning med hot om offentliggörande avseende en stridig fordran.

Utredning av adressuppgifter

Professionella inkassoaktörer måste iaktta särskild försiktighet i sitt arbete. Skyldigheten att iaktta särskild försiktighet innebär bland annat att dessa aktörer före varje inkassouppdrag måste försäkra sig om de centrala och grundläggande omständigheterna i uppdraget, i den mån dessa kan utredas utan oskälig möda. I förarbetena till indrivningslagen fastställs dock uttryckligen att borgenären eller uppdragstagaren inte är skyldig att börja utreda eventuella adressändringar på eget initiativ, utan att betalningskrav kan sändas till den adress som gäldenären senast uppgett. Om det finns skäl att misstänka adressuppgifterna eller om de indrivningsbrev som sänts till den uppgivna adressen returneras via posten bör borgenären eller uppdragstagaren kontrollera adressinformationen innan den fortsätter driva in skulden.

En tratta, dvs. en betalningsuppmaning med hot om offentliggörande, kräver särskild försiktighet hos inkassobolaget. En tratta som protesteras felaktigt och obefogat kan nämligen leda till avsevärd ekonomisk skada och orimliga konsekvenser för det företag som är gäldenär. Skyldigheten att iaktta särskild försiktighet vid indrivning via tratta innebär bl.a. att inkassobolaget måste kontrollera gäldenärsföretagets adressinformation innan indrivningen börjar. I regel kan inkassobolaget förlita sig på att den adress som gäldenärsföretaget har enligt handelsregistret stämmer. Om inkassobolaget använder en adress som uppdragsgivaren uppgett som gäldenärsföretagets adress men som inte är samma som i handelsregistret bör inkassobolaget kontrollera hos uppdragsgivaren eller gäldenären att adressen stämmer. Om gäldenärsföretaget uttryckligen har meddelat sin adress till uppdragsgivaren eller inkassobolaget ska inkassobolaget i regel använda denna adress, såvida informationen fortfarande kan anses tillförlitlig med beaktande av bl.a. hur gammal den är.

===========================================

Diarienummer: ESAVI/8605/05.11.11/2013
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: adressuppgifter, företagsfordran
Datum för beslutet: den 26 januari 2015

  • Anmälaren (ett företag) hade fått två betalningskrav skickade till fel adress. Adressen var den som uppdragsgivaren hade angivit. I regel kan inkassobolaget förlita sig på att den adress som uppdragsgivaren har gett för gäldenärsföretaget stämmer. Till god indrivningssed hör att ett inkassobolag före indrivning inleds ska kontrollera gäldenärens uppgifter mm. och vid behov begära om närmare uppgifter av uppdragsgivaren ifall det råder oklarheter i den information som uppdragsgivaren gett. I detta fall hade det funnits anledning att göra så. Anmälarens adress var korrekt på uppdragsgivarens faktura men betalningskravet skickades till en annan adress. Inkassobolaget borde ha kontrollerat adressen antingen hos uppdragsgivaren eller t.ex. via Företags- och organisationsdatasystemet (YTJ). Inkassobolaget hade handlat i strid med god indrivningssed då det skickade indrivningsbreven till fel adress. Bolaget borde ha lagt märke till skiljaktigheten mellan adresserna.

===========================================

Diarienummer: ESAVI/5719/05.11.11/2015
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: adressuppgifter, företagsfordran, tratta
Datum för beslutet: den 15 oktober 2015

  • Inkassobolaget hade sänt ut tre indrivningsbrev, ett av vilka innehöll en tratta, till den senaste kända adressen enligt information från uppdragsgivaren. Gatuadressen var korrekt, men staden och postnumret var felaktiga. Breven returnerades inte till inkassobolaget med posten. Regionförvaltningsverket ansåg att före det inledde en tratta borde inkassobolaget ha kontrollerat gäldenärens officiella adress enligt handelsregistret och att bolaget dessutom borde ha kontrollerat hos uppdragsgivaren om den uppgivna adressen för gäldenären var korrekt om adressen enligt handelsregistret inte var den samma som den som uppdragsgivaren hade uppgett. I ljuset av skiljaktigheten mellan adresserna kunde inkassobolaget också ha kontrollerat uppgifterna direkt hos gäldenärsföretaget. Regionförvaltningsverket ansåg att inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed då det inte hade utrett anmälarens adressuppgifter tillräckligt noggrant före det inledde indrivning med tratta.

Indrivning av en fordran av fel person

Professionella inkassoaktörer måste iaktta särskild försiktighet i sitt arbete. Skyldigheten att iaktta särskild försiktighet innebär bland annat att dessa aktörer före varje inkassouppdrag måste försäkra sig om de centrala och grundläggande omständigheterna i uppdraget, i den mån dessa kan utredas utan oskälig möda. Till god indrivningssed enligt 4 § i indrivningslagen hör också att inkassobolaget ska kontrollera gäldenärens uppgifter före indrivning inleds och vid behov be om närmare uppgifter av uppdragsgivaren (borgenären) ifall det förekommer oklarheter i de uppgifter som uppdragsgivaren har gett.

===========================================

Diarienummer: ESAVI/8304/05.11.11/2013
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: fel gäldenär
Datum för beslutet: den 20 februari 2015

  • En person hade gjort en anmälan hos regionförvaltningsverket. Enligt anmälan hade ett inkassobolag indrivit en fordran av personen trots att den riktiga gäldenären var personens arbetsgivare. I sin redogörelse till regionförvaltningsverket berättade inkassobolaget att fordran hade indrivits av anmälaren på grund av ett misstag. Enligt uppdraget och de ursprungliga fakturorna var det arbetsgivaren som var gäldenär för fordran. Indrivningen hade i misstag riktats mot anmälaren eftersom denna var anställd hos gäldenärsföretaget och hade gjort den varubeställning som låg till grund för fordran. Enligt inkassobolaget avbröts dock indrivningen till följd av anmälarens reklamation och saken reddes upp. Anmälaren underrättades skriftligt om att indrivningen hade avbrutits. Inkassobolaget hade handlat i strid med lagen och god indrivningssed då det försummade sin skyldighet att iaktta särskild försiktighet och utreda vem som var gäldenär.

Indrivning mot minderårig

I 4 § i indrivningslagen föreskrivs att det vid indrivning inte får användas ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot gäldenären.

Enligt lagen om förmyndarverksamhet (442/1999, förmyndarlagen) är den som inte fyllt 18 år omyndig. Enligt förmyndarlagen får en minderårig utan förmyndarens samtycke företa endast rättshandlingar som med beaktande av omständigheterna är sedvanliga och av mindre betydelse. En minderårig har dessutom rätt att förfoga över vad som han eller hon under omyndigheten har förvärvat genom eget arbete. En minderårig kan i princip endast handla med kontanter och enligt förmyndarlagen kan minderåriga inte ta lån, inte ens med förmyndarens samtycke, med undantag av studielån med statsborgen.

Med hänsyn till den inskränkta rättshandlingsförmåga som minderåriga har är det märkligt att en minderårig överhuvudtaget skulle behöva utsättas för indrivningsåtgärder. Det är visserligen möjligt att indriva fordringar baserade på exempelvis skadestånd eller skattskyldighet av minderåriga. Då indrivning riktas mot en minderårig måste man dock alltid vara särskilt uppmärksam på att indrivningen inte äventyrar principen om skydd av minderåriga i onödan och också i övrigt på att den minderåriga gäldenärens rättigheter tillgodoses. De som idkar indrivningsverksamhet professionellt måste iaktta särskild försiktighet. Detta innebär bland annat att man måste försäkra sig om sådana grundläggande uppgifter i indrivningsuppdraget som kan utredas utan oskälig möda. Då gäldenären är en minderårig är det viktigt att man utreder först och främst om det är juridiskt korrekt att rikta indrivningen mot den minderåriga.

===========================================

Diarienummer: ESAVI/6770/05.11.11/2013
Beslut: uppmärksamgörande
Nyckelord: minderårig, barn
Datum för beslutet: den 30 maj 2014

  • Enligt en anmälan hos regionförvaltningsverket hade ett inkassobolag riktat indrivningsåtgärder mot en person som var 9 år gammal. Kraven som inkassobolaget ställde grundade sig på förseningsavgifter för böcker som hade lånats från stadens bibliotek. Mot bakgrund av den redogörelse som gavs i fallet ansåg regionförvaltningsverket det bevisat att inkassobolaget hade inlett indrivningen utan att bemöda sig tillräckligt om att kontrollera huruvida det var juridiskt korrekt att rikta indrivningsåtgärder mot personen i fråga med hänsyn till dennas ålder. Genom att låta bli att utreda denna grundläggande omständighet som rörde fordran hade inkassobolaget försummat sin skyldighet att iaktta särskild försiktighet och hade därmed handlat i strid med lagen och god indrivningssed.
Uppdaterad
Skriv ut Skriv ut
Dela

Oikopolut

lait ja asetukset